 |
Medlem
av |
 |
norde-mos: Första gången
Det är Fredag kväll, augusti månad. Vi har på vägen ut mot Prästgårdsviken passerat Alsnöhus, varifrån Kung Björn en gång styrde sitt Birka, Sveriges medelpunkt när det begav sig. Strax efter har vi passerat Sven Lindahls "Det strömmar skön musik från en mälarö kyrka...", Adelsö Kyrka, där man fortfarande kan skönja konturerna av Kung Björns gravkullar. Det är vackert, nästan så att det gör ont.
Vi följer sakta den slingrande landsvägen mellan de nyskördade potatisåkrarna, de gamla gårdarna och de utspridda fritidshusen. Solen som lyst med all sin kraft hela dagen, börjar sakta söka sig mot vila. När vi återigen återser Mälarvattnet i Prästgårdsviken speglas scenariot med sällan skådad exakthet. Himlens lila färg ligger till grund i de små krusningarna, som fångar upp solens facettblixtrande ljus, likt diamanter i ett lila sammetsetui. Detta är de förutsättningar som ligger till grund för något som vi länge planerat. Tidpunkten är noga vald både till datum och klockslag. Förvisso beroende på det faktum, att detta är den första fredag sedan i maj, som det helt enkelt passade alla berörda parter, samtidigt. Vi inser att Kung Björn och hans gudar är, än så länge, på vår sida och förutsättningarna kunde ha varit betydligt värre.
Som den första gången jag gjorde det med mina förra arbetskamrater. Det var fredag den gången också, fast i oktober. På vägen upp emot grillkiosken i Enköping hettade det till. Strax efter det faktum att vinden gått från styv kuling till halv storm ökade dessutom snöfallet från ymnigt till rikt. Det kan väl kanske tyckas att detta faktum knappast är av den allvarligare arten, men om man ser det från den oerfarne seglarens synpunkt, kan det te sig något komplicerat. Det visade sig bland annat att det så kallade halkskyddade däcket, långt ifrån var halkskyddat, ifråga om snö i alla fall. Det faktum att det inte heller är lätt att se, när snöbyarna blandar sig med horisontellt hagel, förenklar knappast situationen heller. Jag, som tack och lov är drabbad av synproblem, räddades i sista sekunden av mina glasögon. Dessa skyddade i alla fall lite, och utifrån denna fördel kunde dirigera min krypande, blinda besättning till en hastig revning. När seglen väl var revade kändes situationen klart lugnare, och när Ragnhilds trygga stånkande hördes nere i kabyssen, återkom lugnet till besättningen trots den hårda vinden. Så här med facit i hand kan man lugnt konstatera att det är fantastiskt vilken ro en kvinna kan åstadkomma, trots att hon bara är en encylindrig dieselmotor, som enligt praxis är försedd med namn. Vi gick i alla fall till slut sakta upp genom Enköpingsån, vars vatten minst sagt kan betecknas som skyddande, och nådde så småningom resans mål, korvmojen på torget i Enköping. Sällan har väl en grillad med räksallad, smakat så gott.Men som sagt, denna dag i augusti var vädermässigt mer gudanådig. Vi skulle nu för första gången ge oss ut på en segeltur med hela familjen. Ja, inte riktigt hela familjen, vår dalmatinertik "Tjorven" fick inte ta på sig seglarstövlarna denna gång. Jag och min fästmö Agneta hade beslutat att det fick räcka med våra båda döttrar Lisa och Emma, fyra och två år gamla. Lisa hade lite seglarvana sen tidigare men för Emma var det första gången. Segelbåten var en 26-fots Albin 79, som för oinvigda får beskrivas som en ganska liten båt som är ganska stor?!
Båten ligger på "svaj" vilket innebär att båten ligger förtöjd vid en boj och inte vid en brygga. Man är alltså tvungen att ta en jolle eller liknande flytetyg för att ta sig ut till båten. Ni som har egna barn, eller stött ihop med ett barn på köpcentrat, kan säkert föreställa sig vad detta kan innebära.
Väl ombord med packning och allt, frågade den äldre systern,
- Ska vi inte lägga oss snart?
Både modern och jag kände oss genast ytterligare lite mer osäkra. Vi hade aldrig hört henne säga dessa ord, i alla fall inte i den ordföljden. Lite ostbågar i sittbrunnen leder dock in dottern på kända tankegångar och hon låter skjuta upp den planerade "stödknoppningen". Den yngre dottern, som hittills bara "hängt med" fortsätter att studera våra förehavanden med ett klädsamt lugn. Dock med ett stillsamt frågande ansiktsuttryck, varför skall man göra alla förehavanden både krångligare och annorlunda än hemma? Dessutom fick jag känslan av att hon inte kände sig helt tillfreds med att allting fått nya namn. Sängen hette koj, staketet mantåg, stegen lejdare, köket pentry, sovrummet kabyss och vardagsrummet kajuta. Som om det inte vore svårt nog att hålla reda på alla ord ändå. Som tur var representerade i alla fall de tre senaste, i vårt fall, samma rum.Så småningom vart det i till slut dags för de yngre att "knyta sina ljusblå". Väl instuvade i förpiken i hade föräldrarna en from förhoppning om ett snabbt besök av Herr Blund. Så var naturligtvis inte fallet. Klockan började närma sig midnatt utan att Herr Blund hade haft vägarna förbi. Vinden började mojna och gick från svag bris till ingen bris alls. Vi ville inte gärna slå på Ragnhild eftersom båda barnen låg ungefär två decimeter ovanför cylindern på motorn. Visserligen med kudde, dyna och glasfiber till skydd, men detta skulle enbart mildra Ragnhilds volymiära framfart marginellt. Efter att drivit runt på Mälaren i, mer eller mindre, en timme kom vi till slutsatsen att barnen kunde förmodligen inte kunde bli vaknare än dom var. Föräldrarna började längta till hamn. Efter ett långt och komplicerat rådslag beslöt vi att ta Ragnhild till hjälp i alla fall. Vi ropade ner till barnen i förpiken att motorn skulle slås på.
- Visst, svarade Lisa.
Efter sjunde varvet på motorn sov båda barnen.Christer Nordemo
© Christer Nordemo, September 1998
|
Medlem
av |
|
