norde-mos: Måndagsmorgon

Första måndagsmorgonen efter att sommartiden ändrats till vintertid. Denna fallgrop hade jag faktiskt förberett mig på, till och med klockan i bilen var omställd. Med dessa förberedelser tänkte jag lägga en bra grund, för en bra start på veckan. Det blev en bra start, men sen gick det bara utför.

En dusch tänkte jag, det skulle vara skönt. Tre minusgrader ute och lite huttrigt inne. Fästmön verkade ha barnen under kontroll, så in duschen, som hastigast bara, tänkte jag. Varma, sköna och mjuka stålar. Jag har nog gott om tid på mig, resonerar jag. Visserligen var det bråttom redan när jag klev in, men det fixar sig. Precis samma intelligenta resonemang, som brukar infinna sig under festligheter, som utspelar sig mitt under arbetsveckan. Det fixar sig. Det har visserligen aldrig fixat sig hittills, men någon gång borde väl bli den första.

Hur som helt, till slut kommer jag ur duschen. Snabbt in med en macka och sedan vidare med de vanliga rutinerna, fast i dubbelt tempo. Slutligen har vi lyckats samla ihop oss och samtliga personer är inne i bilen samtidigt. Jag kör ner fästmön till bussen. "One down, two to go".
Jag parkerar bilen utanför dagmamman, omgrupperar resterande delar av bataljonen med barnvagnar, väskor, barn och allt vad det är. In i hissen och den vanliga mellanösternförhandlingen om vem av döttrarna som skall få trycka på hissknappen vidtar. Den äldre ger sig efter förlikning, baserad på att hon skall få ringa på ytterdörren istället. Den äldre ringer på dörren med ett överlägset leende riktat mot den yngre systern.
Inget händer. Bra tänker jag, och ber den äldre dottern att ringa på igen. Nu gäller det bara att komma ihåg den här andra, bonusringningen, till nästa förhandling. Efter en lång väntan öppnas dörren. Den här dagmamman ser trött ut, är det första jag tänker. "- Vad gör ni här?" frågar hon. "- Ehh", svarar jag. "- Jag har semester idag", förtydligar hon. "- Aj då", konstaterar jag. "- Ni skall till Anki, extra reservdagmamman". Ok, där har vi varit, påminner jag mig om. Jag ber om ursäkt för mina korta gener, och försvinner in i hissen medan jag hör dagmamman ropa "- Det är i 55:an". Bra tips skulle det visa sig.

Nummer 55, är det femtiofemte likadana huset efter det första. Vi springer in i 55:an. Jag tittar på skylten innanför porten som klargör vilka som bor här. B Svensson, U Ritvaniemi, P Karlsson osv. Attans, skulle kanske lagt på minnet vad hon hette i efternamn. Innan operation dörrknackning vidtar, fick jag dock en ingivelse. En person i huset hette A K Sjöholm. Ann Kristin, Anki kanske. Vi chansar och det visar sig vara en vinstlott. Vi känner igen varandra. Barnen kastas in och jag tar ett kort adjö, med hänvisning till att chefen faktiskt har semester, och jag måste öppna växeln och passa telefonerna.

Vidare iväg mot jobbet, kanske med en hastighet lite drygt den rekommenderade. Väl framme, står vid grinden fyra servicebilar med tillhörande montörer och väntar på att bli insläppta. Ja visst ja, Kjelle, som normalt öppnar firman är ledig idag. Chefen på semester och städerskan lika så. Tur att man har nycklarna med sig, eller har jag det förresten?
H.....e, i andra jackan. Där står montörerna och kostar 6,50 per minut och styck. Lasse i butiken kommer inte förrän om knappt en timme. Åka hem och tillbaka för att hämta nycklarna tar drygt en halvtimme. Jag åker hem till Lasse, han bor bara en 7-8 minuter härifrån, resonerar jag. Jag frågar montörerna om vilket nummer han bor på. Ingen kommer ihåg säkert, men bilen står ju utanför radhuset, påpekar någon. Bra säger jag och sticker iväg med högsta fart.

Väl framme i radhusområdet hittar jag Lasses bil på gästparkeringen. En ganska lång rad av mindre barnanpassade ord ekar över området. I ren desperation slänger jag ett öga i adressboken. Där står numret! Jag ringer på dörren och inväntar att se nästa sömngångare i ögonen, men Lasse är vaken och nästan påklädd dessutom. Jag får nycklarna och far tillbaka till jobbet. Montörerna sitter i varandras bilar och diskuterar helgens bravader och äventyr. Jag låser upp allt, och kommer faktiskt ihåg att koden till larmet är ändrad, så där sparade jag in 1500:- i alla fall.

Jag ser att bandet på telefonsvaraen snart börjar glöda. Jag öppnar växeln och stänger av telefonsvararen. Jag hämtar en kopp kaffe och börjar känna att livet sakta återvänder. Jag går in på mitt kontor och sjunker ner i stolen och försöker sluta att hyperventilera. Efter en stund ser jag att det ligger en lapp på skrivbordet. Till Dataansvarig, står det på den. Det är jag det, tänker jag. Lappen fortsätter: Nätverket har rasat, inga kassarapporter utskrivna, kassorna låsta och skärmarna svarta. Kan du fixa det?
Jag tittar på klockan, butiken öppnar om åtta minuter.

Fästmön ringer, "- Kom du ihåg att lämna barnen hos Anki?" Jag svarar inte. "- Hoppas det går bra för Emma, hon har ju aldrig varit hos Anki tidigare", fortsätter fästmön. Jag vet inte riktigt vad jag svarade på frågorna, men min tillfredsställelse med mig själv, låg inte precis på topp. Jag hör samtidigt någon ropa på snabbtelefonen, "- Kan vi slå på datorerna?" Nej, den dataansvarige mäniskohybriden har konverterat till islam och kan tyvärr inte nås på annat sätt än via flaskpost på Yttre Hybriderna, funderar jag att ropa till svar, men låter bli. Jag ber att få ringa upp fästmön i ett annat liv, åtminstone det nya livet efter lunch eller så. Jag konstaterade dock att resten av dagen, statistiskt sett, inte borde bli värre. Det blev den inte heller, men undra vad nästa måndag har i sitt sköte?

Christer Nordemo

© Christer Nordemo, November 1997

Föregående Kåsör

Medlem av
Svenska Kåseri Ringen
Kåserier på löpande band!
Alla Kåsörer i Ringen
Slumpvis Vald Kåsör

Nästa Kåsör

<- Tillbaka

n.n

Hit Counter