 |
Medlem
av |
 |
norde-mos: Pinsamt...
Jag måste erkänna att det är lite fascinerande med detta som alla gör, men få vill erkänna. Det är ju trots allt bara att konstatera, alla gör det. En del gör det ofta, en del gör det ordentligt. Utan vidare anspelningar på något helt annat, skall jag väl nämna att jag syftar på att göra bort sig.
Men visst är det så, normalt är det är väl inget man skryter med i första taget, men däremot i andra. Jag menar, hur mycket man än nästan skäms för något man gjort, så måste det berättas. Förr eller senare i alla fall och det finns många exempel, nästan hur många som helst, och det här är bara det senaste;
Ute på kundbesöket blir jag tillfrågad, lite så där i all enkelhet, om hur man skulle kunna lösa vissa arbetsuppgifter via distansarbete. Jag börjar att förklara lite allmänt om uppkopplingar via telefon. Jag förklarar skillnaden mellan analoga och digitala lösningar. Efter en stund inser jag att kunden börjar tappa tråden, bokstavligt talat.
Det här behöver skissas upp. Jag letar febrilt efter papper och en penna och lyckas få tag i en Post-it lapp, på 10 x 10 cm, och en blyertspenna.Med rötterna i byggbranschen där minde ishallsanläggningar har skissats upp och lösts, på lunchrestaurangens pappersservetter, bör detta inte innebära några problem. Efter en stund börjar dock lappen bli ordentligt fullklottrad. Det är kopplingar mellan analoga modem och digitala ISDN-kanaler. I sann dataanda har jag förkortat alla ord som jag har lagt in i de tiotals uppritade rutorna på pappret.
Kunden en verkar slutligen få läget under kontroll och lämnar min skiss med ett leende på läpparna. Jag fortsätter med det jag ursprungligen var kallad dit för att göra.
När jag avslutat mitt arbete, och är på väg att lämna kunden, springer jag förbi ett bord med en ensam liten gul Post-it lapp på. Jag noterar som hastigast att här måste det arbeta någon snuskhummer. På lappen har någon skrivit "ANAL." överallt. Visserligen är det noterat "DIG." också men det är väl knappast någon ursäkt. Kunden går förbi mig, ler lite generat och fortsätter in på sitt kontor. Ja, man borde kanske kunna skylla på databranschens förkortningshysteri, men i det här fallet skulle det nog bara understryka min klantighet. Jag bestämmer mig för att i fortsättningen bara jobba med digitala telefoner och lämnar kunden i alla hast.
Men är det inte så, det är dom dagliga pinsamheterna som gör livet värt att leva! Små men ofta (som verkar vara mitt motto)! En pinsamhet händer ju så lätt, eller vad säger man om då;
man drar en vits om kunden i telefonen, för arbetskamraterna, och glömde att trycka på sekretessknappen. Eller när… ja du vet säkert nästa pinsamhet bäst själv.Se till att bjud på dina pinsamheter, alla andra gör ju det!
Christer Nordemo
© Christer Nordemo, Januari 2001
|
Medlem
av |
|
